En guide till ett Skåne utan koldioxidutsläpp

Den skånska traditionen med "demokratiska kvarter" är något av en utmaning för en reseguide, med tanke på att en reseguide är tänkt att berätta vad som händer och var det finns: medan platsen för ett demokratisk kvarter kan vara ganska stabil, kan det vara mer utmanande att veta exakt vad som kommer att hända där från en vecka till nästa.

Med detta sagt kan man åtminstone generalisera: demokratiska kvarter är ett stadsfenomen, där de allra flesta av Skånes exempel finns i ett femtiotal exempel i Malmö, och de är alla knutna till ett visst grannskap, vilket i sin tur tenderar att påverka den allmänna atmosfären på platsen. Eller, enklare sagt: demokratiska kvarter är vad som händer när ett grannskap kollektivt bestämmer vad det vill göra med en ledig tomt som det officiella utvecklingssystemet har valt att ignorera.

De bör därför inte förväxlas med sommargatorna som staden förvaltar, där trafiken stängs av under den soliga halvan av året, förlänger restaurangernas uteserveringar och tillhandahåller gatumöbler. Missförstå oss inte, sommargatorna är fina - men demokratiska kvarter är något helt annat.

Stadsområden i förändring

Lite bakgrund kan vara till hjälp här. Sedan början av 2000-talet (och tidigare än så skulle det visa sig) har det funnits en växande global debatt om användningen av stadsrummet som började bland aktivister och akademiker (där de senare starkt drog nytta av den franske teoretikern Henri Lefebvres skrifter från 1900-talet) innan debatten sakta arbetade sig in i de mer radikala hörnen av städer över hela världen. Malmö har alltid varit väl försedd med sådana radikala hörn - till stor förtret för dess mer konventionella invånare och för resten av Sverige - så det borde inte komma som någon överraskning att det var en hotspot för de aktiviteter som skulle komma att bli anhängare av demokratiska kvarter.

Det är svårt att kartlägga historien bakom aktivism, men de flesta Malmöbor - för eller emot demokratiska kvarter - skulle nog hålla med om att stadens avhysning av migrantlägret i Östra Sofielund i slutet av 2010-talet var en av gnistorna som tände elden i rörelsen Äga Rum! som i sin tur skapade momentum för diskussioner om det urbana offentliga rummet genom sina olika aktioner och husockupationsprojekt i Lund och Malmö. Rörelsen - vars namn leker med den dubbla betydelsen av att å ena sidan något (t.ex. en händelse eller handling) som äger rum (eller sker), och å andra sidan ett mer bokstavligt anspråk i att äga ett utrymme - krävde att "tomma" stadsutrymmen skulle omvandlas till utrymmen där lokala invånare kunde roa sig, samtidigt som de också krävde ett starkare demokratiskt inflytande för medborgarna i utformningen av offentliga utrymmen.

Från Äga Rum, (och Malmö stads försök att förbjuda rörelsen) kom den demokratiska kvarters-modellen som kombinerade frigörandet av outvecklad (eller underutvecklad) stadsyta med mer deltagandebaserade metoder för lokal demokrati. För att skapa en känsla av lokal gemenskap och se till att dessa platser sköttes om inrättade kommunen styrelser med lokala medborgare som representerade grannskapet. Äga Rums stora seger var att de lokala styrelserna utlovades en 10-årsperiod med kontroll över platserna, varefter "hyresavtalet" skulle komma upp för granskning. Detta har resulterat i ett slags lokalt halvägande av de demokratiska kvarteren och ett förtroende för att de inte bara tjänar till att skapa kulturella hotspots och driva upp fastighetspriserna i området - ett fenomen som är alltför bekant från 2010- och 2020-talens gentrifierande "popup-urbanism".

Trots att de är tänkta att vara öppna för alla har vissa demokratiska kvarter blivit tysta gated communities: besökare är inte formellt utestängda, men de kännetecknas ändå av en något fientlig atmosfär för utomstående. Dessutom är flexblocken inte riktigt de "fickutopier" (engelska: pocket utopias) som de ibland beskrivs som, tack vare stadens veto mot föreslagna användningsområden. Under 2030-talet kommer till exempel Kirseberg att försöka använda sitt demokratiska kvarter för att ta emot klimatmigranter, ett förslag som avslogs av kommunen. På grund av detta och andra liknande fall på andra håll avfärdas demokratiska kvarters-fenomenet ibland av radikaler och aktivister som ren symbolik, och dess deltagandeprocesser fungerar som ett slags "demokratitvätt".

Kvartersbundna godsaker

Som namnet antyder är demokratiska kvarter demokratiska (åtminstone i teorin), så vad du kommer att se beror på när du besöker dem. De är strikt icke-kommersiella, åtminstone i princip, men det brukar finnas några bra matställen - även om du endast kan bara med Swish, Sveriges långvariga peer-to-peer mobilbetalningssystem, vilket kan göra det knepigt för icke-svenskar att göra transaktioner (bästa tipset: bli vän med lokalbefolkningen!).

De demokratiska kvarteren förvaltas av lokalsamhället i samarbete med kommunen, och de aktiviteter som anordnas varierar därför och tenderar att vara symboliska för det lokala grannskapet. Till exempel är det demokratiska kvarteret i Norra Sofielund välkänt för sin "ta med din egen öl"-till ölprovningsfestivalen i slutet av augusti, med endast icke-kommersiella brygder som tillverkats i området, medan Östra Sorgenfri ofta använder sitt demokratiska kvarter för att förlänga arvet efter den informella ockuperade skateparken som dök upp i slutet av 2010-talet. Om du är i Malmö under vintern kanske du till och med har turen att kunna åka skridskor - även om skridskobanor har blivit en sällsynthet i takt med att vintertemperaturerna har stigit.

För aktuell information om vad som för närvarande finns i de lokala demokratiska kvarteren, kolla in kartorna på kommunernas webbplatser!