Precis utanför den lugna kusten's största bosättning, Simrishamn, hittar du dess lillasyskon, Simris. Den pittoreska lilla staden kan se anspråkslös ut, men låt inte tegelhusen och de perfekt skötta häckarna lura dig - Simris är, eller åtminstone var, en viktig kraft i den svenska energipolitiken.
Allt började med en djärv idé: kunde en by vara självförsörjande på energi? Ett av Sveriges största energibolag ville gärna ta reda på det och valde Simris som sin experimentplats i slutet av 2010-talet, där målet om självförsörjning uppnåddes genom en kombination av sol, vind och batterilagring. Kronan på verket var det AI-stödda "smarta elnätet", som kunde slå på och av energiintensiva värmepumpar som svar på förändringar i temperatur och nätbelastning, och avleda el från batterier i människors hem till noder där efterfrågan för tillfället var högre. Så småningom kunde byn tillgodose alla sina egna elbehov och till och med sälja tillbaka en hel del till det regionala elnätet under särskilt soliga eller blåsiga dagar. Med en elbilspool för invånarna var Simris i alla avseenden den tekniska miljöaktivistens våta dröm.
Mikronät som det i Simris var dock sällsynta på grund av de många rättsliga hinder som man ställdes inför när man försökte bygga ett: nät som sträckte sig över fastighetsgränser kunde bara ägas och drivas av ett fåtal utvalda företag, vilket bildade regionala monopol, och det fanns heller inget ekonomiskt incitament på grund av införandet av skatter på energi som går in i eller ut ur nätet.
Efter att i flera år ha fördjupat sig i de tekniska och politiska detaljerna kring mikronät fick invånarna i Simris rollen som evangelister för mikronätsevangeliet, som de avsåg att sprida vitt och brett. Genom intensiv lobbyverksamhet, med stöd av dussintals andra byar runt om i landet som ville följa i deras fotspår, lyckades de till slut få till stånd en ändring av den svenska energilagstiftningen: alla enheter som godkändes av tillsynskommittén fick bygga och driva ett nät, och dessutom skulle dessa enheter få en premie från de stora elbolagen som ett erkännande av att de tillhandahåller viktig reservkapacitet som kan stabilisera regionala nät i tider av hög efterfrågan och lågt utbud.
Stärkt av segern gick Simris samman med andra lugna kustare för att bilda solidaritetsprojektet för mikronät (SMN). Syftet var att starta samhällsägda mikronät över hela lugna kusten för att stärka den lokala ekonomin och samtidigt tillhandahålla viktiga tjänster till elnätet. Till skillnad från andra lokala energiprojekt var SMN fast beslutna att överskottet skulle delas - även om detta var lätt att sälja, eftersom det gav utsikter till vad som i huvudsak var en passiv inkomstström.
Micronät dök upp i många byar kort därefter: Borrby, Löderup, Örum, Skillinge, Peppinge... snart var SMN bokstavligen en kraft att räkna med, som kunde förhandla fram förmånliga priser med de stora energibolagen. Bristen på de råvaror som krävs för sol, vind och batterier var dock det största hindret för utbyggnaden av mikronät, och senkomlingar var missnöjda med att tidiga användare som Simris kunde skörda fördelarna medan de var tvungna att nöja sig med höga elkostnader. Under de svåra åren på 2030-talet donerade SMN-byar batteripaket till närliggande byar och öppnade upp sina egna nät för att se till att energifattiga grannar åtminstone kunde ladda sina värmekläder på vintern; berättelser om sådana generösa handlingar, hur uppblåsta de än kan ha blivit i berättandet, gjorde mycket för att uppvärdera mikronätsstrategin under senare år.
Svenska 
English (UK) 