En guide till ett Skåne utan koldioxidutsläpp

Den lilla träbåten bryter havets vågor. Det är en sval höstkväll och nymånen lyser ner på Hanöbuktens stränder och badar dem i ett svagt ljus. När båten lägger till klättrar en gammal man med stort buskigt skägg och säckiga linnekläder över relingen; han bär på en stor öppen låda med små hål. Inifrån hörs dunkande ljud. När han går förbi dig ser du att den är fylld till brädden med ål. Mannen avfyrar ett snett flin. "Det är den sista sumpan", säger han på skånsk engelska. "Är ni redo för festen? Jag hoppas att ni har med er mycket bäsk!".

Ålfisket har varit en del av Skånes kultur och identitet sedan 1200-talet, då området var en del av Danmark. Lokala fiskare bodde en del av året i små hyddor som kallades ålabodar, gav sig ut på havet under det så kallade "ålemörkret" var fjärde till femte vecka. Här samlade de in den ål som hade fångats i hommar, de stora rörformade näten vars konstruktion var en välbevarad hemlighet som fördes vidare mellan generationerna. Därefter flyttades ålen till de håltäckta lådor som kallas sumpar, där de förvarades tills det var dags för den legendariska ålfesten; ålagille. 

Men efter att den mytomspunna och mystiska havsbiten nästan utrotats under 2000- och 2020-talen förbjöd regeringen 2028 denna metod, vilket väckte stor uppståndelse bland de få kvarvarande ålfiskarna och även kritiserades av FN-organet UNESCO. Nu har tillkomsten av hydroponisk och akvaponisk fiskodling under de senaste fem-sex åren utlöst en ny boom, eftersom några företag - i Skåne, men också i ålälskande Japan - har knäckt hemligheten med att föda upp dessa mystiska och svårfångade varelser i fångenskap. Och så, på några få platser åtminstone - framför allt Åhus och närliggande byar på Skånes östkust, såsom Kivik- har ålen återinträtt i nätet och således på menyn.

Men långt ifrån alla godkänner upplägget. Aktivister som värnar om ekosystemens mångfald har kritiserat metoden för vad de menar är en ytlig syn på hållbarhet. Enligt dessa kritiker "leker" ålodlingsägarna bara gud och kontrollerar både naturen och andra arter efter eget godtycke. Trots denna motreaktion har lajv för ålfiske blivit populära, trots deras blygsamma början.

Det hela började med att Georg Rahman, tidigare koordinator för Gotlands medeltidsvecka, flyttade till Åhus och träffade Bo-Gunnar Vapp, ålfiskare i femte generationen. Tillsammans bestämde de sig för att återskapa den senares barndomsupplevelser av ålfiske till förmån för allmänheten, för att finansiera omvandlingen av deras hus till översvämningssäkra husbåtar. Genom att kombinera Rahmans färdigheter inom lajvdesign och Vapps djupa kunskaper om kulturarvet och dess tillhörande metoder skapade de en uppslukande tvådagars rollspelsupplevelse med deltagande. Tre gånger varje höst samlas tio personer i Bo-Gunnars gamla ålabod att ta på sig rollerna som 1800-talets ålfiskare - komplett med alla svordomar, sprit och ålrätter som en sådan livsstil innebär! 

Deltagarna tas först till utsidan av en ålabod, där spelledaren förklarar lajvets regler: inga moderna svordomar tillåtna, ingen förtäring av något som inte är ålbaserat, och ingen får bryta mot sin karaktär (utom i nödfall). Därefter tillhandahålls dräkter och spelet är igång! Från tillverkning hommar och sätta dem i havet för att samla in "fångad" ål - som faktiskt har odlats och placerats där av arrangörerna, oroa dig inte - så får man även förvandla dem till olika rätter, det är ål, helt enkelt, hela tiden. 

Den förväntade höjdpunkten är den nattliga sessionen som kallas ålagille, som markerar slutet på lajvet. Här sjungs det upp stämningsfulla sånger, berättas lokala legender och åltroliga myter, och den lokalt producerade spriten bäsk och olika former av ål förtärs med våldsam förtjusning. Det finns ingen liknande fest på jorden, sägs det - även om den kanske inte faller alla i smaken, vare sig bokstavligt eller bildligt talat! Om det låter som något för dig, se till att boka tidigt: biljetterna är lika begränsade som tillgången på ål, och tenderar att sälja slut snabbt.