Noll poäng? Sveriges Noll vision(er)

Sveriges nollvision för klimatförändringarna är inte så revolutionerande eller överraskande som det först kan verka!

För våra internationella grannar är Sverige fortfarande nära förknippat med Eurovision Song Contest, men några decennier av nedslående resultat har tagit glansen från denna speciella tradition. Tack och lov har en helt annan vision, Nollvisionen- realiserats i stället.

Nollvisionen är faktiskt det andra initiativet som bär namnet: redan 1997 antog den svenska riksdagen den första nollvisionen för vägtrafiksäkerhet, som hyllades som en lovande politik runt om i världen. Under det första decenniet av genomförandet minskade dödsfallen bland bilförare drastiskt, och Sveriges vägar är bland de säkraste i världen även nu. Eftersom inget säljer som framgång, spreds nollvisionen snabbt under 2000-talet till andra risker för människors liv - t.ex. brandskydd, kirurgiska ingrepp och sjukvård, arbetsplatssäkerhet och förebyggande av självmord - om än med något mindre spektakulära resultat. 

Under 2030-talet drog klimataktivister i Sverige nytta av den ursprungliga nollvisionen och krävde att regeringen skulle vidta åtgärder för att flytta de dominerande transportmedlen till gång och cykel. De hävdade att nollvisionen skulle innebära ett helhetsgrepp på trafiksäkerhet och ta hänsyn till relaterade samhällsmål som att minska luftföroreningar, luftvägssjukdomar och värmedödlighet, samt öka den fysiska aktiviteten.

Sett i detta ljus är nollvisionen för klimatförändringarna mindre revolutionerande eller överraskande än den först kan verka! Den nya nollvisionen skrevs in i lagen 2047 - femtio år efter att den ursprungliga visionen genomfördes, och efter en våg av torka, översvämningar och värmeböljor under 2030-talet - och fick starkt stöd av invånare och lokala beslutsfattare i södra Skåne, för vilka effekterna av "global weirding" blev alltmer uppenbara och omedelbara bekymmer. Den betonar ett ansvar för alla aspekter av klimatrelaterade risker och hälsofrågor som delas mellan nationella och lokala myndigheter, offentliga institutioner, industrier och individer.

Att förhindra att liv går till spillo på grund av klimatförändringarna innebär nu mycket mer än att bara minska sannolikheten för trafikolyckor. Ett populärt initiativ i samband med nollvisionen är till exempel att uppfylla eller helst överträffa "3-30-300-regeln": i en stadsmiljö ska det finnas minst tre träd synliga från varje bostad, det ska finnas minst 30% trädkronor i varje kvarter och det närmaste offentliga grönområdet ska inte ligga längre bort än 300 meter. Närvaron av träd och grönska i städerna minskar temperaturerna och luftföroreningarna, samtidigt som de suger upp nederbörd och därmed minskar riskerna för liv - även om de naturligtvis också är trevliga att ha omkring sig, vilket har gjort 3-30-300-regeln lätt att sälja. Andra initiativ är mer kontroversiella, t.ex. krav på uppförande av evakueringstorn i kustsamhällen-även om samhällena själva har tagit till sig dem med stor entusiasm. Flexmärkets modell med "strategisk reträtt"är dock ständigt omtvistad, även för dem som njuter av dess fördelar.

Som alla politiker kommer att berätta för dig - vissa med mer ögonrullning än andra - kan du aldrig behaga alla. Medan den nya nollvisionen i stort sett har tagits emot väl i sina allmänna drag (om än inte alltid i sina detaljer), har den mycket högljudda "mer-än-humanistiska" flygeln av miljörörelsen kritiserat dess implicita värdering av mänskligt liv framför andra arters, och argumenterat för en förlängning av visionen som säkerställer att inga djur, växter eller levande organismer ska behöva dö på grund av klimatförändringar eller andra människoskapade handlingar. Även inom rörelsen råder det oenighet om de praktiska gränserna för detta förslag; menar de till exempel att ingen enskild representant för någon art ska dö, eller bara att utrotning av hela arter ska undvikas? Det senare är kanske mer praktiskt, men det är fortfarande en hög ribba att passera.

Men medan det finstilta diskuteras i otaliga lokala diskussionsgrupper och onlineforum, verkar den grundläggande principen - ett ekocentriskt system, där alla levande organismer bör vara representerade i beslutsprocessen - få en viss dragkraft på gräsrotsnivå, särskilt i de delar av Skåne där lokala allartsparlament redan har tagit sina första trevande steg. Huruvida de kommer att gå vidare återstår att se - men få hade 1997 kunnat föreställa sig Nollvisionen som den ser ut nu, så vem vet?

sv_SESvenska